Kontinuum av Jean Liedloff

Jean Liedloff har skrivit Kontinuum Begreppet som är en av mina favoritkällor om ursprungligt föräldraskap. På våren 1992 åkte hon till Bali för att studera kontinuum i ett lite mer modern tid.

Jag var själv på Bali 2006 och känner igen mycket av det hon skriver. Deras varma natur noterades även min son, som då var 9 månader, och han var märkbart trygg oavsett vems famn han befann sig i. Jag hittade en engelsk intervju från Jean och här kommer en svensk sammanfattning. Vill ni själva läsa hela intervjun på engelska hittar hittar ni länken längst ner på sidan.

Balineserna är ett väldigt ”lyckligt” folk som har nära till skrattet. Liedloff menar att det är för att deras kontinuum har blivit tillfredsställt sedan födseln. Likt jägar- och samlarkulturer anammar Balineserna nära föräldraskap där man bär barnet mycket, ammar fritt och längre upp i åldrarna, samt samsover och ser till att svara på barnets behov.

Bär sitt barn

En tradition, som jag gillar mycket, är att barnets fötter inte får nudda marken före den fyllt 6 månader. Detta visar på en kunskap om vikten att bära barnet nära under dess första tid i livet. Korta stunder kan de lägga ner ett barn, men ser då till att de befinner sig inom armlängds avstånd för att snabbt kunna tillfredställa barnets behov då den är i behov av det.

Fri Amning

Balineserna tillämpar fri amning och avvänjer det oftast på grund av att ett nytt barn är på väg. Mödrarna smörjer då in bröstvårtorna med någon illasmakande vätska. Först reagerade Liedloff starkt på detta men efter lite eftertanke kom hon fram till att det faktiskt blir barnet själv som tar avstånd från amningen, inte mamman som tvingar barnet till avvänjning. Mamman fortsätter att erbjuda bröstet i samma omfång som tidigare och finns där för barnet och dess behov. Barnet kommer därför aldrig känna sig ovälkommet eller att det inte är värd någonting utan upplever det som sitt eget beslut om att sluta med en illasmakande amning.

Inget strul med mat

Liedloff blev bekant med en Balines som tog henne hem till sin by. Men fast Balineserna blir allt mer moderna och påverkade av turismen har de behållt sitt kontinuum, menar Liedloff. Hon berättar vidare om en episod där hennes bekant med sin femåriga son är på restaurang. Barnet sitter i faderns knä, får en egen gaffel och äter från pappans tallrik. Det hörs inte ett pip om att barnet inte tycker om dittan eller dattan eller vill ha någonting annat. Pappan tar heller ingen notis om vad barnet vill utan förutsätter att han äter sig mätt på den mat han väljer för sitt barn. Både barn och pappan var fullständigt harmoniska med varandra och Liedloff upplevde dem nästan som ett.

Som en liten vuxen

Väl hemma hos familjen fanns ytterligare en 17 månaders bebis. Familjens försörjning bestod av träsnideri som är väldigt typiskt för området runt Ubud, där hon fann sin bekant. Där satt mamma och pappan med barnet i mitten och snidade sina saker. Barnet hade en liten hammare, mejsel och en träbit. Mejseln var lika vass som föräldrarnas men i en mindre version. Barnet bankade med hammaren på mejseln och lekte fritt med träbiten och kunde närhelst han ville härma sina föräldrar.

Det fanns inget krav eller förmaning om att han skulle göra si eller så utan han var en del av familjens arbete och lika mycket värd oavsett vad han bidrog med. Likt Yequana indianerna litade föräldrarna på barnets medfödda vilja att vara med i det som görs. När barnet blev hungrigt tog det sig bort till mamman och fick en slurk. Mamman lade under sina verktyg för ett tag och hjälpte barnet till rätta utan något problem eller konflikt.

Bejaka behov av social tillhörighet

När barnet talade om att det behövde kissa, sade de bara till honom att gå till kanten och talade om att det var där man skulle kissa. Barnet gick till kanten och gjorde vad han skulle. Det fanns ingen skärpa i rösten utan bara ett enkelt ”så här gör du om du är nödig”. Barnet har en inbygd önskan om att vara en social varelse och det är denna naturliga önskan som föräldrarna bejakar, något som vi i väst många gånger har glömt bort.

Kontinuum på vår egen son

Vi hade länge Leo i knät när vi åt. Även idag, när han är fem år, får han av vår mat när vi reser omkring. Han får sällan egen mat utan vi beställer det vi vill ha och så får han ta av det han gillar. Om jag jämför med många andra barn så är han väldigt villig att smaka även om det ser ”konstigt” ut. Ibland äter han nästan ingenting och ibland äter han nästan hela vår portion.

Med denna inställningen till mat blir det sällan konflikter och maten är för oss inte så laddad. Dock är vi noga på att inte ge substitut till maten så som glass, läsk, chips eller kakor. Dessa produkter kan förstöra hela aptiten och han blir således obstinat och kinkig. Vi har turen att vi båda två tycker lika i denna fråga. Alltör många gånger möts jag av föräldrar som sinemellan gnabbar om barnets matvanor och har olika uppfattning om vilka regler som ska gälla.

 Kontinuum begreppet av Jean Liedloff (på engelska).