Bröstmjölkens sammansättning olika beroende på hur ofta man ammar

När man gjorde undersökningar av hur däggdjur ger sina ungar di fann man att det skiljde sig ganska kraftigt åt. Vissa gav sina ungar mjölk ofta medan andra gjorde det sällan, ibland bara en gång per dygn. Det intressanta i denna olikhet var att man fann att mjölkens sammansättning skiljde sig kraftigt åt beroende på hur ofta mamman gav di.

När ungen fick dia lite åt gången men ofta bestod mjölken av låg halt av fett och äggvita. Djur som däremot diade sällan och mycket visade sig ha en mjölksammansättning av mycket hög halt av fett och äggvita. Anledningen till detta tror man är ungens totala behov av näring.

Mjölksammansättningen påverkas av frekvensen av tillgång till bröstet kontra barnets behov av näring. Detta har man även mätt vad gäller människans mjölksammansättning. Ju längre man ammar barnet upp i åldern, desto lägre blir halten fett och äggvita. Detta beror på att barnet får sin huvudsakliga näring från fast föda.

Kontakten med honans bröst är däremot ett viktigt socialt beteende och ingår som en stor del av anknytningen mellan unge och hona. En apunge som blir skrämd kan springa bort till sin mamma, sätta sig i knät och ta bröstvårtan i munnen för att söka lugn och tröst.

Vissa djur lägger ägg, vissa många ägg, vissa föder många levande ungar och andra föder få. Orsaken till att det finns så många olika sätt att föda sin avkomma är en anpassning till olika miljöer och naturtyper.

Utmärkande för däggdjur är att honan ger di till ungarna. Att dia sina ungar innebär att detta leder till en snabb tillväxt hos den lilla ungen. Men däggdjuren ger inte di på samma sätt.

Forskningen delar in detta i tre stora huvudgrupper:

  • Djur i den första klassen föder många barn och de saknar ofta päls och har ögonen slutna till exempel hund, katt eller råtta
  • Den andra klassen föder däremot få ungar som är mer mogna. Ungarna har som i regel päls, kan se och kan snabbt resa sig upp. Exempel på denna grupp är häst, ko, gnu och sebra.
  • Den tredje klassen är aporna och människoaporna. Här föder man få ungar och ungen är omogen vid födseln. Dock har den päls och kan se direkt från födseln.

Även om den tredje klassen kan ses som omogen, så finns där väl utvecklade förmågor till kontakt med föräldrarna och ett starkt behov av kroppskontakt inte enbart vid förflyttning.

Hos apgruppen finns en väldigt speciell förmåga som man brukar benämna Anknytning. Detta gör att honan känner igen sitt barn och att barnet känner igen sina föräldrar. Man kan likna den med fåglars prägling, men apornas inlärning är mycket mer avancerad och det ingår flera olika sinnesintryck för att stärka och utveckla den. Att honan bär ungen, ger den di och att ungen har nära kroppskontakt med honans bröst är en viktig del i att stärka detta band.